DETEKTIVBYRÅN SHERLOCK & CO OCH BANKRÅNET. Novell. Av Hans Jonsson 2023.
Det var sommarnatt i en norrländsk sågverksby på 1930-talet. Vid midnatt var några måsars skriande och en dansorkesters lockande jazztoner de enda ljud som hördes. Nu tillkom viskningar från tre unga spanare, 14, 12 och 12 år, i en hemlig detektivbyrå. De hade gömt sig bakom en häck vid byns bank och berättade historier för varann för att hålla sig vakna. Deras alias-namn visade tydligt vilka hjältar som inspirerat dem: de kallade sig Sherlock, doktor Watson och Shirley. Hon var Sherlocks okända syster.
“Vi hinner ta en historia till innan rånarna kommer”, sa Sherlock som började på en berättelse från Afrika med stor inlevelse, yviga gester men ändå väldigt tystlåtet. “Är ni redo? Nu börjar min rysare.”
De tre spanarna trängde ihop sig bakom en tät och hög häck för att kunna lyssna på Sherlocks viskningar.
“En barnfamilj skulle se tigrar i en stor djurpark. Mamma, pappa och två barn körde runt i en cabriolet. Men suffletten hakade plötsligt upp sig när de märkte att de hade glömt att fälla ut den. Den gick inte att rubba. Bilen fick strax därpå motorstopp. Det var omöjligt att starta den. Ingen personal syntes till. Tigrarna var utsvultna. Sommarvikarierna hade glömt mata dem i flera dagar. Tre tigrar smög närmare bilen. Paniken ökade. Alla skrek på hjälp. Hur i hela världen …”
Längre än så hann inte Sherlock berätta. En bil närmade sig raskt banken och parkerade nära entrén.
“En Ford med två personer. Det måste vara norrmannen och hans chaufför”, viskade Watson där han satt på huk och spanade. “Vad har vi för bevis för att det blir bankrån just i natt?” frågade han.
Han var ofta disträ så Sherlock blev tvungen att förklara bevisen.
“Vi misstänker starkt en norsk bankman som förfalskat sedlar, suttit av straffet och sen flyttat till Jämtland. Vi vet att han planerar ett bankrån här i natt. Det blir tillsammans med en rödhårig chaufför som bor här i byn. Det var ju du Shirley som lyckades avlyssna deras planer för banken. Fantastisk spaning, Shirley! De märkte inte att du smög bakom dem på hotellet när de drack lite för många öl och råkade avslöja tid och plats. Det hade inte gått om vi inte varit hemliga.”
Chauffören bröt med vana händer upp bankens ytterdörr med en kofot och bar in en full ryggsäck och två tomma väskor.
“Chauffören är vänsterhänt,” noterade Sherlock med säker blick. “Innan han tog på sig rånarmasken hann jag se födelsemärket på kinden. Ålder, längd, rött hår och vegamössa stämmer också.”
När det blev lugnt viskade Shirley direkt i grabbarnas öron:
“Ta på handskarna! Jag är beredd med lådkameran. Lägg ut, lägg ut!”
Sherlock och Watson tog med sig två korta brädor var, en ficklampa, var sin liten spade, skiftnyckel, sax och tråd. De smög iväg mot Forden. Tur att platsen ligger i halvmörker, tänkte de. De arbetade snabbt och tyst i ficklampans sken. Bara enstaka små ljud trängde ut från banken. Efter lite letande kunde de slå in två spikar och förbereda en annan överraskning.
En stund senare hördes ljud från bankens ytterdörr. Den öppnades sakta. Detektiverna dök ner längre bakom häcken och höll andan. Norrmannen och hans chaufför gick tysta ut på trappan.
“Men gode Gud, t-t-titta, han håller i en pistol! Ska vi bli d-d-dödade?”, viskade Watson med uppspärrade ögon och vild blick. “S-s-ska vi springa hem? Jag vill inte dö! Vi har läst om en massa hemskheter men nu är det på riktigt! Jag vill att Stålmannen kommer och hjälper oss! Hjälp!”
“Lugn nu, gosse lilla, ingen har sett oss”, viskade Sherlock tillbaka, “vi väntar här. Inte ett ljud nu.”
Detektiverna vågade inte andas. Norrmannen tycktes fundera lite. Så fattade han beslutet.
“Jag hörde något som kanske var röster här ute nyss, men nu är det tyst igen. Bäst att avsluta jobbet kvickt och sticka. Nu öppnar vi bankens fönster. Sen smäller det!”
Innan de gick in igen tänkte norrmannen igenom sin plan snabbt en sista gång. Råna byns bank, fly med bytet till närmaste stad, släppa av chauffören där med sin andel, en tredjedel av bytet, växla in norrmannens falska sedlar i någon lättlurad svensk bank (till sin chaufför sa han att han gjorde stora norska pengar, två millimeter för stora tyvärr), sedan skulle han sälja den stulna bilen billigt och så lösa tågbiljett hem till Östersund. En lysande plan.
“Från och med nu blir det enbart vin, kvinnor och sång! Resor till Karibien såklart. Men först en viktig sak. De pengar jag lånade av min snälla mamma och sedan stal har jag dåligt samvete för. Jag skäms som en hund, ska betala tillbaka direkt efter rånet i natt”.
Han nynnade några takter av Flickan i Havanna och tog några glada skutt in i banken.
Hans chaufför såg fram emot stora och snabba pengar, en tredjedel av vad rånet skulle ge. De var bara två och banken förvarade löner för alla anställda på det stora sågverket. Bytet borde bli stort.
Hans plan var att ta ett hederligt arbete efter rånet. Kanske polisen behöver en expert på inbrott, kassaskåp och rån? Ett jobb hos polisen är mycket bättre än bankrån. Och det var lätt att snoka reda på vilka brott som kompisarna i branschen hade i kikaren.
Norrmannen och hans chaufför hade träffats på ett hotell vid Riks-13 för en kort tid sedan. De blev goda vänner redan första kvällen. Nästa kväll hade de gjort upp en plan för sågverksbyns bank. Chauffören blev lovad en tredjedel av bytet trots att han protesterade och ville ha minst en fjärdedel.
En ganska kraftig men rejält dämpad explosion kom från banken. Den hörde Sherlock svagt när han cyklade iväg så snabbt han kunde upp till byns dansbana. Nu har de sprängt kassaskåpet, det förstod han. Synd att det inte hörs längre. Han fick syn på den patrullerande polisen vid nöjesplatsens entré. Med andan i halsen skrek han:
“Konstapeln, hör på, jag har just sett ett inbrott på banken i byn! Kom snabbt som attan så kan ni ta dem på bar gärning! Ordningsvakten kan hålla ställningarna!”
Konstapeln såg mest irriterad ut när han svarade.
“Ursäkta, herrn, men vad dillar ni om? Jag såg er förut! Ni frågade när vi stänger. Vem är ni, herrn? Svara i lagens namn.”
Polisen kände så gott som alla boende i trakten, men nu gick han bet, lurad av Sherlocks lösskägg, lånade hatt, ytterrock och glasögon.
“Jag är på genomresa, ska förklara sen. Måste sticka. Kom snabbt ner till banken, för bövelen!”
Sherlock vände på cykeln och körde iväg så fort han kunde.
Undrar om han skojar, den där cykelmannen, tänkte konstapeln. Inbrott i banken? Det har vi aldrig nånsin haft. Ska jag glömma allt? Det är bråkigt här ikväll, jag behövs ju här. Måste också spana efter en ung spritlangare till fots. Undrar om cykelmannen luras för att själv hitta på nåt skumt? Men tänk om det är ett riktigt bankrån?
På grusvägen genom byn kom en cyklist i full fart. Det var Sherlock. Han såg att de nattliga bankkunderna var på väg ut med bytet, två väskor med sedlar. Strax utanför entrén föll de två rånarna framstupa, storligen förvånade att bli stoppade av tunn snubbeltråd. De låg på marken tillräckligt länge för att kunna fångas av lådkameran. Det var Shirley som tog fotot och snabbt dök ner bakom häcken.
Svärande kom rånarna på fötter, slängde in väskorna i bilen och körde iväg. De kom bara en meter. Ett pysande ljud överraskade dem. Chauffören skakade förbryllad på huvudet, svor en ramsa och sprang ut. Han kom tillbaka med fler svavelosande, dåliga nyheter.
“Nån har saboterat bilen!”, skrek han förtvivlat och sparkade på bildörren, “nån har lossat muttrarna på ett hjul, och vi har punktering på båda framdäcken!”
“Spikarna gjorde sitt jobb”, viskade Sherlock leende.
Den norske rånaren sjönk ihop i bilen, höll händerna för ansiktet och förbannade sin otur med norska och svenska kraftuttryck. Hans privatchaufför suckade djupt och vände sig mot sin kumpan.
“Nu har vi både skite å trampe i ne, Jojo, så illa är det, åh fasen!”
“Ja, tyvärr!”, stönade hans medbrottsling, “luften har gått ur både mig och bilen. Nu stundar kärva tider. Nu blir det inga drinkar att skaka längre men desto mer galler. Och jag kan inte betala tillbaka alla pengarna som jag stal av min lilla snälla mamma. Idioterna som saboterat min bil måste vara här i närheten. Vi går och letar upp dem, för tusan. Följ med nu! Jag har osäkrat min pistol. Den har en effektiv ljuddämpare. Vi ska knäppa dem, kompis!”
Chauffören tvekade några sekunder. Just då såg han något intressant framför sig. Han hoppade hastigt ut ur bilen, tog sin väska med pengar och sprang. Norrmannen förstod inte vad chauffören tänkte göra. En droska med motorn påslagen var parkerad trettio meter längre bort på vägen. Chauffören hade maximal tur. Bilen var olåst. Just när droskägaren kom springande tillbaka från kundens hus fick han se sin bil försvinna västerut.
Norrmannen satt kvar utan att ha någon ny plan. Men han hoppade snabbt ur bilen när han såg droskan komma, siktade och sköt ett skott mot sin flyende chaufför. Kulan borrade ett hål i framrutan. Chauffören hade precis sett faran i tid, duckat ett par sekunder och klarat sig. Hans kumpan slängde besviket ifrån sig pistolen.
En halv minut senare kom en konstapel på motorcykel från dansbanan. Två detektiver klev sedan fram, vinkade febrilt med händerna, ropade “Bankrånaren!” och pekade på norrmannen i bilen.
Denne gjorde inget motstånd när han såg den dragna tjänstepistolen.
“Upp med händerna, herrn, det är polisen! Lägg ifrån er vapnen! Alla vittnen stannar kvar!”
Åhå, ett riktigt bankrån! tänkte konstapeln, jag kan bli den stora hjälten!
Norrmannen tog av sig masken, slog en knytnäve hårt mot ratten, svor och såg polisen ta hand om pistolen. Han höll fram armarna för handbojorna och erkände direkt.
“Vittnena här pratar om en medhjälpare, en chaufför som stack iväg i en stulen droska, vet ni hans namn och adress, herrn?” frågade polisen.
Den norske rånaren skakade dystert på huvudet.
“Minns inte, konstapeln. Tyvärr.”
“Det var synd att vittnena inte såg chauffören utan rånarmask.”
Shirley gick då sakta fram en liten bit, tog pipan ur munnen och sa med mörkare röst än vanligt och påhittad fransk brytning:
“Hör på noga nu, Monsieur Constaple. Det här säger jag bara en gång. Jag har ett nytaget foto på le chauffeur utan mask, tog det här utanför banken igår. Det var den röda Forden jag ville fotografera. Jag älskar ju fina bilar, speciellt stora eleganta. Qui, bien sûr. I bilen satt le chauffeur och väntade. Jag knäppte ett foto nyss också, när rånarna kom ut från la banque och trillade omkull. Här är la caméra, varsågod, konstapeln. Vi skickar nån som hämtar den efter rättegången. Voilà, Monsieur Constaple!”
Polisen gapade stort av förvåning. Shirley stoppade tillbaka pipan i mungipan och gick sedan med långa, knäande kliv över vägen till Watsons gömställe.
“Vilken fantastisk skådespelare du är, Shirley, du borde få spela in film”, viskade Watson och kramade om henne. “Jag vill också börja i godtemplarnas amatörteater.”
“Ja, gör det. Jag har lärt mig massor hos dem. Några roller var med låtsasfransk brytning, alla var i komedier, så det här var inte så svårt. En av ledarna sa att jag påminner mycket om a Greta Garbo. Vår ledstjärna är Shakespeares tanke att hela världen är en scen. Alla spelar med.”
II
Sherlock och Shirley gick hemåt mot grannbyn. En mycket trött Watson satte sig däremot på en trappa och somnade. Inom kort stod en okänd ung man i blå kostym, ljus hatt och mörkbågade glasögon mitt framför Watson. Han hade hoppat ur sin sportbil, såg mycket jäktad ut och talade engelska.
“Can you please help me, boy? My name is mr Kent. I’m a reporter on The Daily Planet! I must stop a big catastrophy! Now!”
“Stoppa en katastrof? Well, sir, I’m Doctor Watson. How can I help you, sir?”
“Just tell me where the nearest telephone booth is! It’s a matter of life and death! Please hurry up, boy!”
“Men jämmaligen, gäll dä livet? A phone booth? Never heard of such a booth around here. Very sorry, sir. But try in Kramfors, it’s much bigger. Good luck, sir!”
Just innan mr Kent med en besviken min smällde igen bildörren och rivstartade ropade Watson glädjestrålande:
“Nu vet jag! Is your first name Clark, sir?”
Han nickade! Han hette så! Men varför for ena handen hastigt upp mot munnen?
“Oh yes? Thank you kindly, mr Clark Kent!” skrek Watson glatt.
Nya tankar virvlade runt. Han heter så, men det är ju Superman! Då har jag träffat Stålmannen! Han har jag ju bara hört talas om. Han kan flyga som en raket och är klädd i blått och rött.
Watson gnuggade sig länge i ögonen och funderade på en sak. Sov jag länge? Skulle folk tro mig om jag berättade om det fantastiska mötet med Stålmannen? Kanske inte. Jag vet ju att det hände men jag säger inget till någon. Men visst var det synd att jag inte kunde hjälpa Stålmannen att ringa? Här i byarna finns ju ingen telefonkiosk. Vilken hemsk katastrof var det som han skulle stoppa? Och ser han lika bra att flyga utan glasögon?
Watson kom hem full av intryck. Han smög in och somnade strax med livliga drömmar om den nya flygande hjälten.
När Sherlock och Shirley kommit halvvägs hem hade den kyliga nattvinden från norr skapat en tät dimma.
“Rena Londondimman i natt”, sa Sherlock.
Hans syster fick plötsligt en insikt.
“Watson har ju helt rätt, det har jag fattat först nu. Våra två byar blir mer och mer som London som Watson sagt flera gånger! Eller hur? Det är inte bara trafiken och brottsligheten som ökar. I natt har vi också fått den berömda Londondimman över oss. Jag känner tydligt att snart möter vi mr Sherlock Holmes senior i en hästdragen droska med kusk, en Hansom cab!”
Båda två började genast gapskratta. “Ha ha ha, you never can tell. Om han lever idag så är han i 75-årsåldern”, sa en flinande Sherlock junior.
Shirley ville absolut prata med den engelske mästerdetektiven.
“Vad ska vi säga och göra när vi möter den gamle deckarhjälten, tycker du, brorsan?” sa hon skrattande. “Inget tjåller nu!”
Han visste snabbt besked och målade livligt upp allt som han såg framför sig. Han småskrattade oavbrutet medan han berättade om scenen där han skulle stoppa hästdroskan i byn, sticka in huvudet och ställa en intressant fråga.
“Mr Holmes, I presume?”
Han skulle sedan beskriva hela bankrånet och fråga sin beundrade hjälte om en sak till.
“Well, Sir, what do you think of our job tonight, mr Holmes?”
Shirley, som tyckte att skolvägen var besvärlig, särskilt förbi slakteriet i byn, ville absolut lägga till en egen fråga.
“Is your very elegant Hansom cab for sale, mr Holmes? I need one when I go to school. Please sell it to me, mr Holmes. My rich uncle in Chicago will be happy to pay for it. Det ska jag säga. Jo.”
Det sista ordet sa hon på norrländsk inandning. Deras plan var klar.
När hästdroskan med ens kom farande genom dimman glömde de två detektiverna alldeles bort vad de skulle göra och säga. De stod som förstenade vid vägkanten. Nu saktade ekipaget in, kusken hade ropat något till hästen. Inne i vagnen lyfte mr Holmes artigt på mössan och smålog när han passerade syskonen. Frisyren var den vanliga, men håret var tunnare och ganska grått. Han hade en pipa i munnen och en tidning om film i knäet. Han pekade på sitt fickur och skakade på huvudet. Shirley tyckte att hans mun sen formade orden “I can’t sell. Sorry.” Droskan färdades mycket sakta, men nu fick hästen en ny order. Syskonen såg som i hypnos hur ekipaget ökade tempot och försvann in i dimman.
Detektiverna stod kvar länge, såg på varann men sa ingenting. De skakade bara sakta på huvudet. Båda tänkte samma tanke. Ingen kommer att tro oss. Bäst att inte säga ett ord.
Ja ja, vi kan bara sakta gå hem genom byn, tänkte de besviket. Efter en stund tog de några små steg. När de kom hem var ingen i torpet vaken. Osedda kunde de smyga in, byta om och lägga sig att sova.
En enda viktig sak kunde de inte veta. När de mötte droskan med Sherlock Holmes senior hade de missat en stor utländsk skåpbil som körde 300 meter före droskan. Skåpbilen ägdes av Universal Films. Nattens scener blev mycket lyckade.
Som författare är jag skyldig lyssnarna och läsarna en uppgift till, nämligen slutet på historien från djurparken. Det gäller den rysare som Sherlock inte hann berätta klart alldeles i början. Personal på djurparken hann komma och söva ner tigrarna. Familjen slapp bli tigermat.
Författare: Hans Jonsson