Som så många gånger förr sitter jag man här med ångesten krypande upp i halsen och tar sig en vända och går runt igen. Om och om igen. Jag har en tendens att känna den krypande ångesten när jag är som mest lugn, antar att det är då hjärnan börjar fundera på hur mitt liv egentligen ser ut.
Tomt, meningslöst och absolut ingen strävan för framtiden.
Att känna sig meningslös och tom är en ganska bra jämförelse med att vara död. Jag tror det är så det är när man går bort. Allt blir bara meningslöst. Och jag vill inte bli en sån person som inte blir till en historia sen, jag vill att nära och kära ska ha historier om mig. Att man blir ihågkommen. Jag saknar denna glädje och lyckan inifrån, såklart man är glad hit och dit, men jag menar lyckan som får håret på kroppen att resa sig, mungiporna går inte att stänga och man nästan studsar fram. Var är den lyckan?
Folk säger att den kommer från att finna kärleken, att finna THE ONE!
Tror inte så mycket på det för hur ska jag kunna finna den rätte om jag inte ens kan finna mig själv.
Ångesten och känslan att vara otillräcklig är två känslor som är en stor del av mig.
Jag ser människor i min omgivning skaffa familj, nya jobb, utlandsresor och bara fly från vardagen.
Jag vill inte nöja mig, vet att jag har så mycket att ge världen och framförallt mig själv. Kan inte nöja mig som 23 år med ett hus och man och barn. Inte än. Vill se världen, vill bli en del av den.
Vill uppleva Las Vegas ljus dansa runt mig, vill känna Nya Zeelands brisar på min hud.
Vad är det som håller mig tillbaka, som fått mig att stanna? Varför vågar jag inte ta steget och bara kasta mig ut i världen, med en liten packning och ett stort öppet sinne. Vara mottaglig för allt som kommer i min väg.
Det är rädslan att misslyckas.
Rädslan att komma tillbaka till samma ställe och stå på ruta 1 igen.
Rädslan ska inte få ta över mig, den ska inte få vinna som så många gånger förr.
För om jag låter den vinna, kommer jag bli den mest tragiska och tråkiga historien och det ska inte få hända.