BAKELIT

Sitter i den insynsskyddade trädgården till vårt lilla kedjehus och läser. Framför mig breder vår gräsplätt ut sig, gulbränd efter långvarig torka. Under hela maj och halva juni inte en droppe.

Den solmättade luften genomfars av svalor som bygger bo i något av grannhusen. Med tunna pipande ljud korsar de luften på jakt efter insekter. De flyger högt. Varslar om fortsatt torka. En ringsignal tränger ut genom den öppna altandörren och klyver luften fram till där jag sitter i badenbadenstolen, i keps och solglasögon. Ingen signaturliknande melodi som mobilerna nuförtiden ger ifrån sig, utan så som telefonerna lät förr. Då man hyrde dem av Televerket. En enkel återkommande ton kringgärdad av de regelbundna intervaller av tystnad som djupnar för varje obesvarad signal.

Det var några år sedan vi gjorde oss av med vår fasta trådlösa telefon. Och den lät inte så där. Mer som en mobil. Blir sittande några ringningar och undrar om jag hört rätt. Till slut reser jag mig upp och går in i hallen. På byrån får jag syn på en gammaldags apparat. Uråldrig. Svart, otymplig och med nummerskiva. Det riktigt skräller om den när det ringer så att luren tycks hoppa i sin klyka. Har Marie köpt hem den från loppis och ställt den där i morse? Borde ha lagt märke till den under dagen. Och hur kan den ringa? Vi har inte haft något fast abonnemang på mycket länge. 

Blir stående och tvekar innan jag lyfter på luren. Den är tung. Av bakelit. Det klickar skarpt i luren när jag sätter den till örat.

”Hallå?” får jag ur mig efter en stund. Rösten låter vass. Mina egna andetag väser som brus i en gammal FM-radio.

”Hej, Martin. Det är pappa.”

Han låter ung. Som om jag kunde varit hans pappa. Han dog för över trettio år sedan. Jag tar luren från örat och stirrar förvånat på den. I bakgrunden hör jag ett barns röst. 

”Låt sladden vara, Musse”, säger han till barnet i dämpad ton så att jag ska förstå att det inte är till mig han talar. Musse kallade mina föräldrar mig när jag var riktigt liten. Innan jag började lekskolan. Minns att jag tyckte om att sno spiralsladden runt fingrarna. 

”Hej, pappa”, säger jag och förvånas över att orden kommer över mina läppar. Hur är det möjligt.

”Du måste skynda dig. Ring till Jonas och säg att det är dags för Annika. Hon ligger avsvimmad ensam hemma i deras lägenhet.”

Annika är min dotter. Jag hade inte väntat mig bli morfar än på några veckor. Blir naturligtvis orolig och måste fråga mig om någon ringer och driver med mig. I så fall ett mycket osmakligt skämt. Men hur har de fått telefonen på plats? 

”Men…”

”Du får fundera på hur det är möjligt sedan. Gör nu som jag säger.” 

Jag hör mig själv som liten tala nära luren.

”Vem talar du med?” frågar barnet om och om igen. Nyfiken som jag var.

”Nån du känner mycket väl”, säger pappa till mig som liten och vänder sig sedan till mig som vuxen. ”Skynda dig nu. Ta din mobil och ring till Jonas.”

”Okej!” säger jag och hör hur han lägger på. Det tutar i luren. Kontakten är bruten. Förtrollningen är bruten.

Bestämmer mig för att ta det säkra före det osäkra. Genast ringer jag Jonas och säger att Annika inte mår bra. Han skyndar omedelbart hem från jobbet. Min dotter har legat avsvimmad och får åka ambulans till sjukhuset. På KK lyckas man väcka henne till medvetande. Hon behöver inte kejsarsnitt. Förlossningen är visserligen ett par veckor tidigare än beräknat men inga komplikationer uppstår. Allt går väl. Barnet, en präktig påg på fyra kilo, ligger snart vid moderns bröst. Vi står runt bädden och tar del av undret. Jonas vänder sig till mig.

”Hur visste du?” frågar han.

Jag ser tacksamheten lysa ur hans ögon. Annika är alltför upptagen av barnet för att förundras över något annat. Marie, däremot, väntar på vad jag ska svara.

”Har du köpt en gammal telefon?” frågar jag henne istället för att svara.

Hon ser förvånat på mig.

”Vad pratar du om?”

”Nä, det var inget”, säger jag och har fått svar på frågan. Det är alltså inte hon.

På vägen hem i bilen sitter jag och Marie som lyckliga nyblivna morföräldrar och ler åt varandra. Förutom nytillskottet kan jag inte låta bli att tänka på den gamla telefonen som kanske räddat livet på både barn och barnbarn. Tänk om den står kvar när vi kommer? Redan på uppfarten när jag klivit ur bilen hör jag de omisskännliga ringsignalerna. Och den ogenomträngliga tystnaden mellan dem.

Marie ser frågande på mig. Jag rycker på axlarna. 

”Är det telefonen du pratade om på sjukhuset?” frågar hon medan jag låser upp. Jag biter mig i tungan. Nu kan jag inte spela förvånad. 

”Ja, den bara stod där i eftermiddags”, säger jag.

”Vem kan det vara om ringer?” frågar min hustru förvånat.

”Svara, vetja”, säger jag. Denna gång tänker i alla fall inte jag göra det. 

Liksom jag i eftermiddags står hon en stund och stirrar på den gamla apparaten innan hon med en tvekande rörelse lyfter luren.

”Hallå?” 

Författare: Martin Söderlind