Linus övervägde att kliva upp ur sängen, trots att morgonen fortfarande var tidig. Han lyfte på täcket, virade hastigt tillbaka det runt sin kropp, och drog en yllefilt ovanpå. Hoppades på att dessa lager skulle hjälpa värmen att stanna kvar där inne. Han slumrade till och färdades tillbaka till drömmen, den som följt med honom sedan åren som barn. Till sommardagen då Linus, tillsammans med bästa kompisen, var på upptäckspromenad i skogen som låg en bit bort från villorna där de bodde grannar med varandra. De hade gått i riktning mot sjön. Deras favoritplats − med flera olika vägar att ta sig till.
Där inne i skogen fanns allt Linus ville glömma. Men inte någonsin skulle kunna göra. Även fast han för längesedan flyttat långt bort från det området.
Alltid olika väder i drömmen. Denna gång föll snön och Linus tog sig vidare genom att använda en spark. Snöflingorna blåste sidledes. De smög sig in under jackan, bet sig fast och fick Linus att stelna till innan de blivit till vatten och rann längs med kroppen. Inne i vantarna började fingrarna bli jobbiga att böja.
Mellan träden fanns skuggor som gjorde allt för att förbrylla Linus. De lekte kurragömma och gav honom ett uppdrag, de ville att Linus skulle anstränga sig för att upptäcka dem. En gren knäcktes. Linus stannade till med sparken och tittade bakåt. Något där inne vände sig mot vägen. Mot honom.
”Kom in hit”, uppmanande en röst. ”Följ med!”
Skogen eller vägen. Tänk om han missade något. Vad skulle hända om han gjorde fel val? Eller rätt val?
Något stannade först upp, började sedan närma sig där inne bland stammarna. Gatubelysningen pekade med sina ljustrianglar på den bekanta vägen tillbaka. Hem.
”Missa inte din chans!”, fortsatte rösten.
Linus ställde ifrån sig sparken. Varför skrämmas av det han inte sett. Eller kanske hört. Hans steg blev lättare när han närmade sig träden, med grenar som hängde ned över stigen.
”Här borta är det.”
Rösten. Linus kände igen den. Och platsen. Men inget rörde sig mellan träden.
Linus fortsatte. Kall luft svepte ner i lungorna men händerna hade blivit varmare.
Han gick runt några stammar. Letade. Där låg den; morakniven. Efter alla år hade den blivit rostig.
Minnena i drömmen kom alltid från sin bestämda plats. Här bland träden. Ljudet från kompisens snubbelsteg bakom Linus inne i skogen, den där sommardagen då de var barn. Kompisen hade inte hunnit släppa från sig morakniven − som istället trängde djupt in i kroppspulsådern. Blodet inte bara rann; det forsade. Linus hade gjort allt han kunnat för att försöka stoppa det, men kunde bara titta på när kompisen försvann från sin kropp.
Linus sparkade barr och snö över kniven. Rösten ropade sitt namn bakom honom, hela vägen ner till sparken. Linus ställde sig på medarna och vände sig inte om. Han ökade på farten och fingrarna rörde sig nu som vanligt där inne i vantarna. Linus höll hårt i sparkens styre. Snöflingorna hade lugnat ned sig.
Ögonlocken öppnades, sängen var varm. Han var varm. Dags att kliva upp. Kompisen och platsen skulle Linus träffa nästa natt igen. Stället han ständigt besökte, men inte varit på sedan den där sommardagen då han var barn. I drömmen fanns också kramarna och famnarna, som värmde och tröstade honom, när de vuxna och ambulansen hunnit på plats.
Författare: Carina Persson